Osteria Veglio – ett minne för livet

Efter den förnämliga provningen hos Ettore Germano rullar vi med bussen nedför backen från Serralunga till botten av dalen där vi sätter kurs mot La Morra. På vägen passerar vi Fontanafreddas stora vinanläggning, restaurang och ändlösa vingårdar. Vi svänger av mot La Morra och börjar stigningen uppåt men vi ska inte så långt upp för när man tagit sig igenom den skarpa kurvan där Renato Ratti ligger så är man framme vid Osteria Veglio. Till själva byn La Morra är det några kilometer till uppför backen. Osteria Veglio ligger mitt i en kurva och bussen har vissa problem med att kunna stanna utan att helt blockera trafiken men snart kliver vi äntligen in genom dörren.

Vi har en önskelista över drömrestauranger vi vill besöka och försöker beta av en eller två om året. Osteria Veglio står på listan. Det är förstås otroligt roligt att ha denna lista men också svårt att hålla förväntningarna på en rimlig nivå. Idag ska det visa sig att våra förväntningar överträffas vilket inte alltid är fallet.

Vad vi kan förstå har Osteria Veglio varit en bra restaurang länge, betydligt längre än de funnits på vår radar. De hade en topp för tiotalet år sedan men då rymde kocken med en av servitriserna och kvaliteten började svaja. Sedan 2015 drivs Osteria Veglio av två gifta par i 30-årsåldern. Massimo är kock, med ett kockförflutet på bl a restaurangen La Libera i Alba, han är gift med Cristina som jobbar ute i restaurangen. Cristinas bror Emanuel är den andra kocken, med ett kockförflutet på enstjärniga Guido i Serralunga och han är gift med Katharina (även hon med ett förflutet på Guido). Katharina och Cristina jobbar nu tillsammans som restaurangchefer på Osteria Veglio.

Hela vår grupp har fått ett långbord ute på den härliga altanen men en vidunderlig utsikt över vingårdarna. Det är varmt men vi skuggas av altantaket och trots att vi kommer direkt från en vinprovning längtar man efter att få något i glasen. Vi blir strax bönhörda när Deltetto Extra Brut 2015 hälls upp till oss. Gjort på Pinot Noir och Chardonnay som legat hela 60 månader på jästen. Lätt äpplig smak, brödig och påtagligt torr är den helt perfekt i värmen.

In kommer två Amuse Bouche i form av focaccia med lax och saffransriskuber. En av oss blir väldigt förtjust i båda och den andre är försjunken i en smakanalys som slutar i moll.

Nu kommer veckans i särklass bästa vitello tonnato in. Här är alla smaker i exakt balans, kalven är så mör och len och tonnaton har inga skarpa toner utan fullkomligt smälter samman med kalven. Runt omkring oss hörs liknande kommentarer och vi börjar förstå klassen på köket.

Sedan serveras Barbera d´Alba Vigna Santa Lucia 2016 från Cesare Bussolo. Doft och smak av söta mogna körsbär, fin syra, tydlig kärnighet och lång härlig eftersmak som får en på gott humör. Vi får en stund på oss att dofta och smaka på vinet innan det är dags för Agnolotti i världsklass.

I vårt program står det: färsk pasta med ragu på kalv. Låter väl gott tänkte vi och när väl tallriken står på bordet har ännu inte pulsen börjat stiga även om Agnolottin ser läcker ut. Redan vid första tuggan tystnar vi båda och sluter ögonen, smakdjupet är i klass med Marianergraven med den mest himmelska buljongsmak ni kan tänka er och med kalven sjungandes ovanpå. Reaktionerna runt omkring oss går i samma spår och ”den bästa pasta jag har ätit” hörs från ett flertal. Vi gör allt vi kan för att portionen ska räcka så länge som möjligt och när den väl är slut lovar vi oss själva att vi ska återvända hit och äta detta igen.

Vi är fortfarande lite omtumlade när Barolo Corino 2010 från Giachini serveras. Doft av nagellack och läder, rejält drag i smaken (15,5%) men vinet bär upp alkoholen väl och eftersmaken är evighetslång.

In kommer det grillade lammet som gör själ för epitetet ”less is more”. Lammet i sig självt är milt kryddat men stekt/grillat till perfektion, sammetslent och runt bordet spekulerar vi i om lammet kan ha förkokats innan grillningen. Lent potatismos och en skysås som lyfter allt och återigen sitter vi tysta med slutna ögon. Både Agnolottin och lammet upplevs som sprungna ur jorden runt omkring oss, ursprungstypiskt och genuint från grunden och sedan förädlat till perfektion av skickliga kockar. Vi tillåts sitta länge och sippa på barolon och njuta av vad vi har varit med om men än är det inte slut.

In kommer Osteria Veglios hemgjorda glass med röda bär och den enda anteckning vi gjorde var ”som en sagolik dröm”. Glassen är rik och mjuk utan att vara för söt, bären är bara lätt syrliga och de små marängbitarna är som små lyckopiller som vi sent ska glömma.

Vi ska dock få ytterligare godis till kaffet som verkligen fyller ut de sista tomrummen i magen i form av drömlika maränger samt små brownies med hasselnötter.

Servicen är under hela lunchen perfekt avvägd och på det hela taget är detta en av de bästa restaurangupplevelser vi har haft på länge. Osteria Veglio har klassningen Bib Gourmand i Guide Michelin men vi skulle säga att ett besök här inte är värt en omväg utan en hel resa till La Morra.

1 kommentar
  1. Underbar beskrivning av en enastående bra restaurang på en fantastisk plats! Ett måste för alla mat- och vinälskare!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.