Piemonte dag 3

Tredje morgonen vi vaknar i Piemonte är det fortfarande så varmt att vi kan inta frukosten på altanen med utsikt över vingårdarna. Det blir sista morgonen detta är möjligt då temperaturen sjunker 10 grader nästa dag. Vi har en diger dag framför oss med två besök hos vinproducenter samt både lunch och middag.

Med bussens hjälp tar vi sikte mot La Morra och denna gång klättrar vi på serpentinvägarna upp till själva byn. Det är trånga gator och bussen kan inte köra hela vägen upp till den kommunala lokal där provningen ska ske.

Vi vandrar långsamt upp för den smala gatan upp mot kyrkan Parrocchia Di San Martino, svänger till vänster och så är vi i stort sett framme. Vägg i vägg med provningslokalen ligger vinbutiken Cantina Comunale di La Morra med ett helt fantastiskt sortiment. 

Nu träffar vi Paola Brosow Revello, som är gift med Carlo Revello, och som håller i provningen. Paola är född i Sverige men har bott många år i Italien. Förutom arbetet med familjens viner driver hon även en liten men mycket välsorterad vinbutik i La Morra som heter Wine not?

Det fanns även en liten chans att Silvia Altare skulle vara med men hon var fullt upptagen med fjärde dagens skörd av dolcetto samt den lilla syrah de odlar.

Paola berättar att bröderna Carlo och Lorenzo Ravello gick skilda vägar 2016 och delade upp vingårdarna mellan sig. Vi kommer nu att få prova ett koppel av viner från både Carlo Revello och Elio Altare.

Elio Altare Dolcetto d´Alba 2017 är gjort på 20-40 år gamla stockar och jäser helt på ståltank. Vinet är bärigt med lite jordgubbar och violer, klart bra.

Carlo Revello Barbera d´Alba Superiore jäser på ståltank och lagras sedan på ek. Fint driven körsbärsfrukt med integrerad syra.

Elio Altare Barbera Larigi 2015 kommer från stockar planterade 1948 och är en riktigt raritet då endast 3000 flaskor produceras som hela världen ska slåss om. Spenderar 18 månader på nya franska barriquer. Komplex doft med mörk smakklang, ek, lakrits i mängder och rejält tryck i smaken som stannar länge i gommen, fantastiskt. Lång debatt mellan oss om vi borde köpa detta men till slut släpper vi det.

Carlo Revello Lange Nebbiolo 2017 jäser på ståltank och sedan 6 månader på använda franska ekfat. Parfymerad blommig doft, jordgubbar, medicinala toner i fin slank profil och en av veckans klart bästa Lange Nebbiolo.

Elio Altare Arborina 2015 gjort på stockar som är mellan 30 och 70 år gamla och tillbringar två år på franska barrique. Komplex med ektoner, rosor, nypon med en enorm rymd och elegans. Ett av veckan absolut bästa viner.

Carlo Revello RG 2015 har också legat på barrique och har en viss ekton i doften samt toner av mint. Fint balanserat och riktigt gott.

Carlo Ravellos viner saknar svensk importör när vi är på plats men det kan finnas enstaka flaskor kvar i systembolagets beställningssortiment från den importör man har brutit samarbetet med. För egen del hade vi gärna köpt både deras Lange Nebbiolo och Barolo RG i de årgångar vi fick prova. Det är fyndstämpel i vår bok på just Lange Nebbiolo.

Det är gott om tid tills det är dags för lunch så vi får möjlighet att vandra runt på de små pittoreska gatorna. Vi landar till slut i Paolas vinbutik där flaskorna man bara drömmer om står på hyllorna som det självklaraste som finns. Men Elio Altare Arborina 2015 gnager i oss, vinet hade en sådan komplexitet och var så oerhört gott. Eftersom Paola har en annan årgång än den vi provade av detta vin så släntrar vi tillbaka uppför backen till Cantina Comunale di La Morra som precis fått in årgång 2015 i lager och köper två flaskor. När vinelden brinner i dig – släck den med ett köp.

Solen gassar och allt motionerande i de branta backarna har gjort oss hungriga så vi börjar dra oss ner mot More e Macine där lunchen ska intas. Även här får vi sitta ute på den stora altanen och turligt nog hinner vi hitta sittplatser på skuggsidan av bordet innan de snabbt tar slut.

Första vin att fukta våra torra strupar är ett vitt vin gjort på lokala druvan Arneis som vi aldrig har provat förut. En gång i tiden blandades denna druvan in för att mjuka upp de tuffa nebbiolovinerna. Den har en väldigt tydligt parfymerad doft och en dito charmig smak och är klart gott.

Serveringen går till så att vi får in ett antal stora fat som skickas runt och först ut är råbiffen

Nästa fat är den så ofta förekommande röran som vi i gruppen döpt till legymsallad.

Vitello tonnato görs här med senapsaioli vilket vi gillade.

Nästa vin är Renato Rattis Lange Nebbiolo 2017 och detta är en vinproducent som inte snålar med ekfaten men alla våra fördomar kommer på skam. Visst finns eken i doft och smak men också förtjusande rosor och flörtiga körsbär. En ögonöppnare.

Nästa rätt är en sufflé gjord på pumpa och paprika med ostsås. Känns till en början lite märklig men är oerhört gott och faten töms fort. Snopet.

Så kommer vinfirman Prunottos tolkning av den berömda vingården Bussia in i årgång 2015 som är ett varmt år. Ljus röd färg, vansinnigt elegant och Bourgognelik, riktigt bra.

Nu är det dags för klassikern pasta. Ganska grovmalen (riven?) färs med fin smak som är bästa polare med Barolon.

Lunchens absoluta höjdpunkt är en fantastisk Tiramisu som är helt perfekt avvägd i sin söthet och trots dåligt samvete slevar vi i oss nästan hela det stora glaset och dricker sedan en dubbel espresso.

Med all mat och vin guppandes i magen tar vi nu bussen tillbaka till Serralunga d’Alba. Vi ska besöka Luigi Pira som är en traditionell producent av Barolo som vi älskar. Vi har lyckats komma över några flaskor av deras Barolo Marenca i årgångarna 2008 och 2010 via småpartisläpp på Systembolaget som vi fortfarande lagrar.

Luigi Piras son Gianpaolo började arbeta vid sin far sida på 90-talet och sedan dess har man medvetet satsat på att höja kvaliteten. Idag producerar man 60 000 flaskor om året och Gianpaolo arbetar idag sida vid sida med sina två bröder Romolo och Claudio men det är Gianpaolo med fru som tar emot oss idag. Egendomen ligger alldeles vid vägen och återigen sätts vår busschaufför på hårda prov. Vi leds runt huset och får ta del av den helt hänförande utsikten från deras altan.

Det är alltid något speciellt att få se själva vingården som producerat ett vin man älskar så vi får lite rysningar när Gianpaolo pekar ut vingården Marenca för oss. Den ligger ganska mitt i det hav av vingårdar vi har framför oss och inte långt från en annan berömd vingård vid namn Vignarionda som vi inte provat Luigi Piras tolkning av.

Efter en kort källartur är det dags för provning en trappa upp med en altan som har en skapligt läcker utsikt.

Först ut är Dolcetto D´Alba 2018 som jäser på endast ståltank. Smak av jordgubbar, violer, lätt, elegant och välgjort. 8 euro (!)

Barbera D´ Alba Superiore 2017 ligger 1 år på stora fat från Slovanien. Körsbär, violer, lätt, rent bra gjort.

Lange Nebbiolo 2017 ligger på ek i tolv månader och har en ljus tegelröd färg. Härliga nypontoner, jättefin balans och längd. Så välgjort och vi är svaga för Luigi Piras viner.

Barolo Margheria 2015 spenderar 24 månader på ek. Wow! Nypon, rosor och en liten eldig ton men så elegant. 35 euro

Barolo Marenca 2015 (42 euro) spenderar också två år på ek i olika storlekar. Här är frukten mörkare än i tidigare viner och med rejäl kraft men balettskorna är ändå på och vi ler mot varandra och konstaterar att det är klart vi köper det här men det var innan…

Barolo Vignarionda 2015 (50 euro) serveras. Om vi tidigare övade i balettskolan så är vi nu på stora scenen. Fullkomligt underbar doft som slår helt nock på oss med de mest delikata rosentoner och små nypon som springer runt i gommen. Vi köper!

För oss är Luigi Pira en världsklassproducent som många verkar placera i ett traditionellt fack som kan uppfattas som tråkigt. Men vinerna känns moderna och oerhört välgjorda för oss med den kraft vi vill ha i Barolos utan att tumma på elegansen. Här gjordes de riktiga fyndköpen för oss under veckan och hade vi inte flugit så hade notan blivit smärtsam att hantera.

Vi ska äta middag på Centro Storico – ”en krog som många vallfärdar till efter sitt omåttligt goda rykte” står det i vårt program och det är väl närmast en underdrift. Den drivs av Alessio Cighetti och hans fru Stefania och var från början en vinbar men som med tiden utvecklats till en restaurang. Det är litet och mysigt med skinkor högt och lågt och en vinlista to die for.

Med på vår resa finns två stycken svenska vinlegendarer, en av dem anordnar resan och den andra är en av de främsta champagnekännarna och konnässör av mogen champagne man kan hitta i vårt avlånga land. Ikväll har vi turen att få dem båda till bordet vilket är oerhört underhållande. De munhuggs middagen igenom och vinhistorierna haglar och det ska bli en kväll vi sent ska glömma.

In kommer ett vitt vin på druvan Arneis och vi höjer på ögonbrynen när vi ser att det är ett vin från Bruno Giacosa vars viner man bara drömmer om. När jag berömmer den arrangerande vinlegendaren för hans goda val av vin säger han.

– Ja, jag skulle nog ha frågat vad det kostade men det gjorde jag inte:-)

Nu kommer det in ett fat med uppskuren skinka som får gå runt bordet. Skinkan ser inte så mycket ut för världen men doftar helt otroligt av nöt eller möjligtvis kastanjer. Nöten kommer igen i den långa goda smaken och skinkan har en angenäm seghet som vi inte upplevt förut, både mör och seg på en gång. Vi tror oss uppfatta vid serveringen att den varit lagrad i 50 månader men det är en osäker uppgift.

Nu serveras Massolinos Barbera d´Alba 2016 som visar sig vara riktigt bra med klassiska körsbärstoner och väl avvägd syra som passade fint till….

…råbiffen som nu anländer. Den har en lite annorlunda konsistens än den vi fick till lunch, mer kompakt och smakrik men att pressa lite citron över funkade förträffligt.

In kommer ett stort fat med Burrata, tomater och lite örter. Så enkelt men så gott.

Vi serveras en Barolo Briccolina 2014 från Grasso Tiziano på magnumflaska. Ingen runt bordet har någonsin hört talas om denna producent och ingen verkar särskilt entusiastisk. Men så smakar vi och ljudvolymen går upp runt vårt bord. Superelegant och med de mest delikata tanniner och kraft utan att förlora sin elegans. Vi försöker få ur Alessio detaljer om denna pärla och han berättar att det är en liten producent med en produktion av endast 3000 flaskor om året och att sonen tagit över efter att fadern oturligt förolyckats. Alessio berättar att vårt sällskap nu dricker de två sista magnumflaskor han hade kvar i källaren men att vinet finns på vanlig flaska, varpå en beställs in direkt. Han erbjuder oss också generöst nog att få köpa flaskor direkt ur hans källare (utan att några priser nämns). Vi ställs inför ett svårt dilemma då vi båda två vill köpa men tror att vi redan balanserar på maxvikten för att SAS ska låta oss åka med hem (vilket visar sig vara sant) så vi kasserar in mängder med vuxenpoäng genom att avstå.

Pastan som kommer in är så välgjord och tillsammans med Barolon sjunger det i gommen och är ett sådant ögonblick i livet som man inte glömmer.

Nu kommer raviolin in som har en örtig profil och känns frisk i gommen men det är ändå så att samtliga runt bordet börjar känna av mättnad i både mat och dryckesform så den kötträtt (oklart vad) som skulle ha följt ställs in och vi får dessert.

Dags för dessert och in kommer den mest ljuvliga hasselnötssufflé som på något sätt får plats i en magficka.

För den av oss som är allergisk mot hasselnötter serveras en vaniljpannacotta och dubbel espresso är ett måste.

Vi går i sakta mak ner för backen till den väntande bussen och vet att detta är en dag i livet vi kommer att minnas länge.

….to be continued