Efter en provning hos La Spinetta i utkanterna av Barbaresco sätter vi kurs mot byn Treiso för att äta avslutningslunch på La Ciau del Tornavento som håller en stjärna i Guide Michelin. På vägen dit får vi oss till livs att förutom god mat så har La Ciau del Tornavento en helt fantastisk vinkällare både till storlek och kvalitet.
Vi tycker det är svårt att förhålla oss till Guide Michelins stjärnor. Vi har genom åren ätit på några enstjärniga restauranger och ett par tvåstjärniga. Det mesta har varit riktigt bra och någon av dem till och med en rent gudomlig upplevelse. Vi har dessvärre också fått uppleva några riktiga bottennapp i fråga om matkvalitet och service. Så vi tar inte så allvarligt på det här med stjärnor och för oss är det ingen faktor när vi väljer restaurang. Däremot har vi stor förståelse och beundran för de som driver och arbetar på stjärnkrogar eftersom det är ett stenhårt arbete att varje dag leverera kvalitet i varje moment och detalj.
När vi når byn Treiso visar sig La Ciau del Tornavento ligga högt uppe i byn. Huset är byggt på 1930-talet och redan när man kommer in får man en glimt av vinkällaren genom glaset i golvet.
Vi leds genom matsalen ut på den enorma altanen där utsikten är hänförande och även solen börjar titta fram genom molnen. Mängden servitörer är stor och vi dras mot ena hörnet av altanen där det trevliga ljudet av smällande bubbelkorkar hörs.
Vi serveras Batasiolos Metod Classico 2013 som är gjort på både pinot noir och chardonnay. Det är helt torrt och smakar alldeles utmärkt när vi står och småpratar med våra medresenärer om utmaningarna med att lagra vin. Att låta flaskor ligga till sig är en dygd men att vänta för länge och mötas av ett övermoget vin när man väl drar korken är inte roligt. Att köpa en större mängd flaskor av samma vin och regelbundet prova av dem är säkrast. Men ibland lyckas man bara komma över någon enstaka flaska av ett favoritvin och då är det inte lika lätt att dra korken.
Nu börjar en rad antipasti serveras på stora fat och vi får fullt upp med att både hinna äta, dricka och fotografera. Livet som vinresenär är fullt av prövningar men här kommer de sex serveringarna.
En delikat bit lax.
Underbar liten råbiff med chips
Rischips med mortadellamousse och pistage
Foccachia med ansjovis
Små munsbitar av friterad torsk
Friterade squashblommor fyllda med ragu (tror vi)
Vi sätter oss nu till bords inomhus och vi har turen (eller vi ser till) att återigen hamna vid samma bord som de båda vinlegendarerna (beskrivna i inlägget om dag 3). Precis bredvid vårt bord har sommeliererna ställt upp ett antal magnumflaskor för servering. Det är lite oklart om det är till vårt sällskap men vi tror inte våra ögon när vi ser att det är Barolo Rapet 2008 från vinfirman Ca`Rome`. Hösten 2016 besökte vi Barbaresco och gjorde ett av våra bästa vinbesök någonsin hos denna lilla familjedrivna vinproducent. Vinerna är svårfunna och trots att vi ständigt håller utkik ser vi dem aldrig.
Första vinet som serveras från magnumflaska är La Spinettas Lidia Chardonnay 2008 reserved selection. Vinet har en perfekt mognad med nöttoner och en läcker smörighet och som tur är får vi påfyllning i glasen som är svåra att låta bli.
Första rätten är pilgrimsmussla med paprika, äpplen och zibelloskinka. En av ”såsklickarna” smakade mint och en morot. Tillsammans var allt jättegott.
Nu kommer det in en ”millefeuille” bestående av kalvfilé som vilar ovanpå burrata och som är dressad med hasselnötter och hasselnötsolja. Det är helt otroligt gott, kalven är så mör och allt bara smälter ihop i gommen till den mest syndiga njutning man kan tänka sig.
Nu serveras nästa röda vilket är Pelissero Long Now Langhe 2012. Det uppstår omedelbart en diskussion kring bordet eftersom vinet är så mörkt i färgen, vilka druvor består detta av? Vi får inga direkta svar av servitörerna men väl hemma har vi lyckats snoka upp att det består av 50% nebbiolo och 50% barbera. Ett helt ok vin för oss men blint hade vi gissat på Malbec från Argentina.
Bara doften från tallrikarna när svampsoppan (karljohansvamp?) med mjölkskum och svart tryffel serveras får oss att gå totalt i spinn. Det är tre olika sorters ostar i soppan tycker vi oss höra servitören säga, men inte vilka ostar det är, även om vi gissar att en av dem är Robiola. Det kan också vara så att det är de tre olika sorters mjölk (get, ko och får) som Robiola är gjort på som åsyftas. Att göra denna soppa rättvisa i ord är inte lätt men dess konsistens är ganska tjock utan att vara det minsta tung och i munnen exploderar de mest ljuvliga smaker och konsistenser bl a från krutongerna och den svarta tryffeln samt lite delikata persiljetoner. Lite som om någon plockat ner en bit av himlen och kokat soppa på den.
Våra önskningar slår in och vi serveras nu Barolo Rapet 2008 från Ca`Rome` i magnumflaska. Redan i doften slår den nock på oss och en av vinlegendarerna utbrister ”äntligen!”. Vinet har en slank profil men ändå Ca`Rome`s typiska kraft och balans. 2008 i Piemonte kan generellt sägas vara en elegant årgång med välbalanserade tanniner och det stämmer väl in på denna Barolo Rapet.
Agnolotti kokta i smör, timjan och hö är en av La Ciau del Tornaventos signaturrätter. Agnolottin är fylld med ricottaost och är fullkomligt ljuvlig och återigen smälter maten i munnen på det mest sensuella sätt.
Spädgris glaserad med honung och rödvinsvinäger är sista varmrätten. Spädgrisen har en krispig yta men är inuti sensationellt mör och potatispurén samt de späda grönsakerna binder ihop allt. Den här rätten lirar med Barolon som om de vore gjorda för varandra så som det ofta blir när lokala råvaror matchas med lokala viner.
Vi serveras en Moscati d´Asti Saracco 2018 inför de väntande desserterna och den har en alldeles lagom sötma och fin friskhet.
Nu får en av oss tårta på Gianduia (choklad med hasselnötskräm) samt piptobaksglass(!). Behöver vi säga att det var gott?
En av oss är allergisk mot hasselnötter och får då istället en sorbet (hallon eller jordgubb, vi minns inte) som är frisk, fräsch och jättegod.
Vi sippar på en dubbel espresso när det plötsligt serveras ett fat med små Petit fours som ser så läckra ut men vi kan inte ens med våld få ner någonting mer i våra magar.
Sedan var det dags för en visning av vinkällaren. Det visar sig att trappan ner till vinkällaren ligger nästan mitt i restaurangen och vi eskorteras under hela rundturen av ett par servitörer. När vi väl får se vad som finns där nere är det inte så svårt att förstå varför. Allt verkar finnas, de bästa champagnerna, bordeauxerna, bourgognerna och förstås Piemontes alla stoltheter samt övriga italienska viner. Men det är inte bara att allt finns utan allt finns också i alla storlekar du kan tänka dig, magnum, dubbelmagnum, små flaskor osv. Här följer ett axplock av bilder från denna unika och magnifika vinkällare.
Håkan Nilsson från Helsingborg har varit vår ciceron denna vecka och han är förstås en av vinlegendarerna. Det är andra resan vi gör med Håkan och det är ett oerhört bekvämt sätt att uppleva vinvärlden på. Bra hotell, kanonbra mat, mycket humor dagarna igenom och en garanti för att du får lyssna till ”15 minuter från Eslöv” med Östen Warnebring i bussens högtalare någon gång under resan. Tack Håkan för detta äventyr!
Vi vill också rikta ett stort tack till paret ”Glada Gustavssons” från Helsingborg. Vi hade hittat varandra på instagram innan resan men kontakten intensifierades under resan med massor av tips och information. När vi nu skrivit våra bloggposter om Piemonteresan har vi kunnat bolla fakta och fått fram inside information från dessa två som med all säkerhet är Piemontes främsta ambassadörer i Sverige. Vi är skyldiga er ett stort tack och hoppas kunna få dela ett glas med er framöver.
Tack till alla läsare som varit med oss hela resan.